Den laestadianska väckelserörelsen har fått sitt namn efter Lars Levi Laestadius (1800-1861) som verkade i Sveriges Lappland, först som kyrkoherde i Karesuando och sedan i Pajala. I januari 1844, under sin tjänsteresa, mötte Laestadius i Åsele kyrka en samisk kvinna Milla Clemensdotter, som hörde till de så kallade ”nyläsare”. Denna ”Lapp-Maria” inledde Laestadius i den levande tron.
I Karesuandos kyrka började snart lyda Laestadius predikningar om bättringen. Väckelsen började under vårvintern 1846, först bland den samiska befolkningen och spridde snart också till det finska och norska Lapplandet. De väcktas bekymmer för sina nästa orsakade samtal, som befrämjade väckelsens spridning. Effektivast ändå befrämjades den av Lapplands missionsskolor. I många socken fick väckelsen till stånd en total livsförändring. Drinkarna gjorde bättring, krögarna stängde sina affärer, till och med tingen tog slut.
Ett kännetecken i Lapplands väckelse blev lekmannapredikanterna, som man började kalla och sända att röra sig på allt större områden. Då Laestadius dog år 1861, hade rörelsen spritt på ett område, som sträckte sig från Hammerfest till Jokkmokk och frän Vadsjön till närheten av Uleåborg. Väckelsens nya ledande gestalt blev den närmaste arbetskamraten av Laestadius, skolmästaren Juhani Raattamaa (1811-1899). Benämningen laestadianism börjades använda på 1870-talet, först som ett namn på hädelse. I slutet av 1800-talet hade laestadianismen spritt i största delen av Finland, i Sveriges och Norges norra delar, i Nordamerika, i Ryssland och i Estland. Det fanns då redan många hundra predikanter.
I laestadianismen förekom läromässiga skillnader redan på 1870-talet. En central orsak av dem var rörelsens spridning på ett stort område utan sammanhållande organisation. Utåt sett bevarades laestadianismen ändå hel till århundrades slut, i stora drag beroende på Juhani Raattamaas auktoritet. Vid sekelskiftet hände slutligen den så kallade laestadianismens stora splittring. Då skiljde sig gammellaestadianerna, de stora förstfödda och de nyväckta till sina egna riktningar. Splittringens orsaker var huvudsakligen olika uppfattningar om rättfärdiggörelsen, lagens betydelse för en kristen och Guds församlings väsen. De stora förstfödda fick ett starkt fotfäste i Sverige och Norge, medan gammellaestadianismen kvarstod som den största gruppen i Finland. Den nya väckelsen var huvudsakligen ett finskt fenomen. I Amerika formades mellan gammallaestadianerna och de stora förstfödda en grupp av de så kallade små förstfödda, som där blev småningom den största gruppen av laestadianer. Den verkade emellertid långt i samarbete med gammellaestadianerna och skiljdes slutligen först på 1920-1930-talen från den.
Gammellaestadianerna har ända från 1880-talet grundat fridsföreningar för att organisera verksamheten. De första av dem bildades i år 1880 i Helsingfors, Åbo och Torneå. Namnet fridsförening hänsyftar i främsta rummet på samvetets frid i den kristnas hjärta. Organiseringen anknyts till rörelsens stabilisering och ett målmedvetet inre missionsarbete.
Fridsföreningarnas antal var det största, 330 på 1960-talet. Efter det, som följd av flyttningsrörelsen, har föreningarnas antal minskat till nästan en halv, men samtidigt har deras gemensamma medlemsantal ökats med femtio procent. För närvarande, fungerar 178 fridsföreningar i Finland. De har kallat till sina predikanter nästan 900 lekmannapredikanter och över 100 präster. De största fridsföreningarna enligt medlemsantalet verkar i Uleåborg (1 700), i Helsingfors (950), i Jyväskylä (900) och i Karleby (800 medlemmar).
Gammellaestadianismens årlig huvudevenemang är sommarmötet (Suviseurat på finska) vid månadsskiftet juni-juli, turvis på olika områden i Finland. Det första stora mötet anordnades i år 1906. Benämningen ”suviseurat” slog sig fast att brukas från och med år 1954. Till sommarmötet samlas årligen så mycket mötesgäster att samtidigt på platsen finns 65 000-75 000 personer. Rundradion har anordnat en radioförsändelse från sommarmötet från år 1939. Nuförtiden kan sommarmötets hela program lyssnas genom en landsomfattande sommarmötesradio (kesäseuraradio på finska).
Finlands gammellaestadianer grundade i sit första stora möte i år 1906 Missionsarbetets Huvudbyrå (Lähetystoimen Päätoimisto) i Uleåborg för att organisera rörelsens missionsarbete. För att fortsätta dess verksamhet , och för att vara en centralorganisation för hela landets fridsföreningar, grundades i år 1914 Finlands Fridsföreningarnas Centralförening (SRK).
I Amerika formar gammellaestadianerna en egen kyrka med namnet Laestadian Lutheran Church (LLC). I Sverige heter gammellaestadianernas centralorganisation Sveriges Fridsföreningars Centralorganisation (SFC).